Amsterdam Maraton 2004-10-17
Lördag: Ja, då var det dags igen! Efter att fått en sista behandling av naprapaten på fredagen så känns min strulande hamstring helt okej. Möter upp gänget på lördag morgon på Arlanda och jag känner att allt strul innan börjar omvandlas till laddning. Flyger ner och checkar in på hotellet och sen en testrunda på det i närliggande Rembrandt Park. 1 km jogg följt av 2.5 km i maratonfart känns helt okej. Kör lite stegringlopp också och ingen smärta alls. Yes! Benen är lite tunga men det viktigaste är att det är smärtfritt. Ner till nummerlappsutdelningen där vi även träffar UlfA med brorsa, kul. Lite mycket promenerande till/från nummerlappsutdelningen gör att det känns i benen men jag kommer hem till hotellet dit MK även dyker upp framåt kvällen. Nu är det mycket planerande, ätande och laddande. Precis som det ska vara. Har beslutat mig för att köra i korta tights och linne trots att det inte är direkt varmt samt att köra NB 832 utan ortosulor. Visst, det är en chansning men det känns bäst så. Bestämmer mig också för att hålla 4.06-fart fram till halvan för att sen bara gå på känsla.
Söndag: Okej, nu är det dags. Kallt som fan på morgonen när jag och MK promenerar ner till starten. Lämnar in kläder och på med plastsäckar för att hålla värmen. Det funkar bra och tiden går snabbt till det är dags för start. Träffar dom andra smurfarna samt Ulf i fållan som är väl tilltagen. Bra! Starten går inne på Olympiastadion och det är trångt som bara den för att ta sig ut. Jag, Ulf, Magnus och Tz kör tillsammans första kilometern och det går ganska långsamt och lätt som bara den. Jag och Ulf ökar tempot lite och vid 2 km passerar vi på ca 8.15 netto, perfekt. Fortsätter i den farten fram till 4.5 km när Ulf försvinner som en avlöning. Okej, nu är jag varm och kastar jag handskarna. Känner att loppet börjar på allvar. Tz och Magnus ligger bakom någonstans men jag tänker att jag kör mitt eget race. Kilometerskyltarna sitter lite hipp som happ så jag fäster ingen större vikt vid enskilda kilometerpasseringar. 10 km passeras på 40.38 vilket är lite högre fart än jag tänkt mig men 10:an verkar sitta lite för tidigt. Av Tz och Magnus syns inget. Vet att dom planerat samma fart som mig första 10:an så dom är nog i faggorna. Nu börjar vi få lite motvind bitvis och jag hittar en bra liten klunga. Dom kör på ganska bra och jag får ta i lite. Har en konstig känsla av att benen är tunga men resten av kroppen skitpigg. Vid 12.5 km står langarna Gustav och Viktor och jag får min Vitargo. Får en rejäl kick av det trots att nu har vi 5.5 km motvind längs floden Amstel. Vår klunga är stark och vi jobbar ifatt nästa stora klunga där Ann ligger och jag morsar på henne. Det här känns bra, riktigt bra! Mellan 15-18 km så ligger jag tvåa i klungan som nu är gigantisk. Det känns som om jag är ute och joggar och 18 km’s markeringen passerar på 1.13.15. Den står nog lite tidigt men ändå. På rätt väg och bara positiva tankar!
Strax efter så kommer Tz och Magnus ikapp. Dom har legat mitt i klungan och nu ligger vi tillsammans i täten av klungan som börjar spricka. Vi springer tillbaks längs floden och har nu fått medvind. Vi snackar lite och jag skriker att det är underbart med maraton. Som tack för det rycker dom… typ... Dom får 20 meter på mig och det börjar kännas lite tyngre. Vid 21.1 är jag dock ikapp igen och halvan passeras på 1.26.46. Den står lite långt bort, mer realistiskt är att mattorna (nästa kilometer gick annars på 3.31) låg vid 21 så farten är okej. Vid 22.5 km så upplever jag att dom rycker igen och när vi passerar langarna strax före 24 km så ligger jag 10-15 meter bakom dom igen. Börjar nu räkna kvarvarnade kiolmetrar och Vid 25 bestämmer jag mig för att gå ikapp. Sliter lite för att gå ikapp men när jag väl kommer upp i rygg känns det lätt. Smyger med bakom utan att annonsera att jag ligger där förrän vid 26.5 km. Häftigt parti av banan där man möter löpare hela tiden. Vi ser att Helmut och Ulf ligger en bit före oss och Ann och Petri lite efter.
Nu springer vi tillsammans och snackar en del. Magnus säger vid 28 att han börjar få ont i vaderna men Tz är ganska tyst. Strax därefter så känns dom för starka för mig igen. Suck…jag släpper… Det har gått ganska snabbt ett tag nu och vid 30 km passerar jag på 2.02.09. Tar en mugg vatten och en gel och plötsligt vid 31 km så känner jag mig som stålmannen. Tänker att nu är jag snart framme, det är okej att det är jobbigt och nu djävlar ska det springas. Går ifatt och förbi Tz och Magnus vid 32. Tz släpper direkt lucka och Magnus släpper 5 meter men segar sig ikapp. Han säger att han orkar inte dra men jag känner mig urstark och säger att det är okej. Jag skriker till den fåtaliga publiken att dom ska heja och livet leker. Plötsligt så går Magnus upp och förbi. Känner att kroppen är pigg men vänsterbenet som jag haft problem med är rejält slitet muskulärt och jag grejar inte att tempoöka. Satan! Vid 35 km så känns det som att det går att hålla hyggligt fart men jag kommer inte att kunna göra några höjningar. Kroppen och skalle mår dock så bra att jag inte är det minsta orolig. Vid 37 km så får jag sista langning igen men mår illa när jag dricker så jag tar bara 1 dl.
Nu är det full kamp att hålla tempot uppe. Löpkänslan är borta och måste börja förlita mig på skyltarna. Tjena! Dom säger inte mycket såsom dom står. Håller dock tempot hyggligt och med 1 km kvar så ser jag att jag ska greja under 2.54 om jag bara håller upp steget. Lyckas komma upp i steget igen med en enorm viljeansträngning. LN står och skriker som en bergsgorilla med 50 meter kvar att jag kommer under 2.54 om jag tar i. Avslutar med en 4.00-kilometer och är ytterst nära att rasa ihop efter målgång då vänsterbenet tagit mycket stryk. Så d-a glad att ha grejat det mål jag satte upp. 2.53.34 blev det. Så bra, så bra J
Kul att träffa alla smurfar och Ulf i fållan sen efter en och bara suga in positiv energi. Hela gänget har gjort kanoninsatser!
Sammanfattning: Lätt, rolig och snabb bana men dåligt med publik och lite vindkänsligt ute på fälten. Det var en djävligt rolig mara. Det hände saker hela tiden i form av kompisar och bra langare så tiden gick snabbt.
Tack alla nära och kära som står ut med mig och alla som ger mig så mycket stöd. Ni är fantastiska och betyder så d-a mycket! Tack Gustav och Viktor som var föredömligt bra som langare. Det känns det fantastiskt att springa för Studenterna. Så mycket inspiration och trevliga människor som dessutom är ena djävlar på att springa. Sist men inte minst tack till världens bästa tränare, Lorenzo!